Annons
Annons
 

Träningen inför kettlebell-sm

Idag körde jag lunchpass på Crossfit Nordic. Och hör och häpna: det var ingen flåsträning alls. Istället gjorde vi 3×5 frontböj och 5×5 benböj. Jag körde på 105 respektive 115 kilo. Nu har mitt arsle domnat bort. Men mer om det en annan gång. För nu sitter ni säkert och undrar  “Varför tränar han inte inför kettlebell-SM? Det är ju knappt två veckor kvar?”. Jo det ska jag berätta för er.

Annons

Jag har ett medfött fel som gör att jag inte kan ta mig an saker när det ligger för långt fram i tiden. Min hjärna funkar nämligen lite som en dragracebil. Den kan köra väldigt, väldigt fort en kort stund. Men den kan inte svänga och den kan inte köra några längre sträckor. Jag har svart bälte av sjätte graden i att skjuta upp och SM har länge varit för långt fram i tiden för att jag ska lyckas mobilisera kraft att ta tag i det.

“Men nu är det ju snart dags”, kanske du säger. Det stämmer. Det är 11 dygn och 20 timmar kvar till invägningen. Så man kan nog sträcka sig till att det supersnart är dags.

Men då kommer nästa medfödda, förlamande, fel – prestationsångesten. Jag vill så himla gärna vara bra. Och när jag inser att jag kanske inte kommer att vara det försöker jag hitta saker att gömma mig bakom. Jag hittar på ursäkter och gnäller. Jag låter bli att träna, för om jag inte förberett mig kan man ju inte förvänta sig att jag ska göra bra ifrån mig. Och om man inte förväntar sig att jag ska göra bra ifrån mig kan ju ingen bli besviken på mig om jag misslyckas.

Och sådär håller jag på. Det här är jag från en av mina fulaste sidor. Men att jag har kommit på att det är såhär och bloggar om det kanske är det första steget mot att göra nåt åt det? Hur är det nu – förnekelse, ilska, köpslående, depression, bloggande, acceptans?

 

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar