Nyårsköftet 2013: Sandras första pass
Först och främst – vilket gäng! Så härliga medtävlare jag har. Grät nästan en skvätt när jag tog del av allas pepp och hejarop. Brorsornas teamwork var helt fantastiskt!
Gällande passet då: fruktansvärt. FRUKTANSVÄRT! Kände mig rätt kaxig inför dagens träff, men blev ödmjuk i samma sekund som ordet löpning nämndes. 5 kilometer? Jag har knappt sprungit 2 tidigare. Någonstans mitt i upphoppen bad jag en inte så stilla bön till någon slags Gud med en önskan om att överleva.
Jag var arg på mig själv som ansökt till köftet samt arg på Kalle som envisades med att inte godkänna några av mina hopp. Inför sista “styrkegrenen” var jag inte helt nöjd med min placering (även om den egentligen inte räknas), men kunde med hjälp av min kärlek (på riktigt!) till burpees klättra några platser.
Två minuter efter passet ångrade jag fortfarande min medverkan, men nu, med några timmars perspektiv, så är jag tacksam och spänd inför kommande pass.
