Lite om att vägra ha fel
Det går inte att tänka för noga på träning. För om man ska vara helt ärlig är det ju otroligt självupptaget och fåfängt att spendera timmar varje vecka med att forma sin kropp. Men det gör vi. Ibland varje dag. För att “hålla oss i form”, för att “se bra ut nakna”, för att “förbereda oss för katastrofen”.
Vi investerar pengar, tid, blod, svett och tårar i det vi kallar träning. Vi försöker hitta nåt som vi tror på. Nåt som ger mening till alla dom där ovärdiga timmarna formandes våra kroppar. Poledance, yoga, crossfit, roller derby och klättring. “Jag vill se ut som Brad Pitt i Fight Club” och “jag vill träna allsidigt och funktionellt för att vara förberedd på vad som helst”.
Häromdagen gick jag och tränade på lunchen. Jag kände mig trött och på väg att bli sjuk. Och skulle jag röra på mig borde det egentligen blivit en långpromenad med min understimulerade hund. Och egentligen-egentligen borde jag nog ha jobbat. Men ångesten drev mig till gymmet. Jag gick dit för att jag vet hur bra det känns efteråt. Och för att det var för långe sen sist. Jag offrade hunden, jobbet och min instinkt att bädda ner mig i soffan för att stilla min ångest.
Jag gjorde marklyft på tid. Jag berättade om passet här på bloggen. Genast möttes jag av kommentaren:
“Marklyft på tid, är det verkligen att rekommendera?!”
Och där stod jag, med blödande händer och lång näsa.
Om det var FEL att göra marklyft på tid, vad var det då för mening med alla dom uppoffringar jag gjorde? Allt det som fick stå tillbaka för min självupptagna och ångestdrivna impuls att gå till gymmet för att forma min kropp.
Jag har ingen aning om det är att rekommendera att göra marklyft på tid. Och även om jag hade det skulle jag aldrig erkänna det.
Jag tror såhär: vi stoppar in så mycket i träningen och vi är livrädda att inte få avkastning på vår investering. Därför blir vi också som tokiga om någon vågar ifrågasätta våra träningsval. Om jag lagt timmar i gymmet på att göra sittande axelpressar gör det såklart skitont i hjärtat att läsa att någon tycker det är dåligt. Det är klart att jag inte vill ge rätt till den som hävdar att mitt crossfittande kommer att göra mig trasig invärtes om tio år.
Vi försvarar vår träning med näbbar och klor för tanken på att vår fåfänga hobby är förgäves är outhärdlig.
Men vad är det som gör att vi är så noga med att berätta för andra varför deras träning/mat/åsikt är fel? Ta mig som exempel: jag kan fan inte öppna munnen utan att snacka skit om bicepscurlar. Det spelar egentligen inte mig någon roll om ni gör 21:or i preacherbänken frukost, lunch och middag varje dag - det som är viktigt för mig är att formulera för mig själv vad JAG tror på. Det ger min träning mening. Det och det faktum att bicepscurlar är värdelös träning.
Jag fick en fråga om kosttillskott häromdagen. En läsare undrade vilka shakes och bars jag rekommenderar. Jag svarade att jag inte rekommenderar några kosttillskott. Att jag tror på vanlig mat.
Men så skrev någon i kommentarerna:
“Om du tränar för att bli större eller starkare (eller både och, för den delen) och redan är ganska stor och/eller stark, så krävs det väldigt mycket mat, varje dag.”
Och då slog det mig - tänk om jag äter för lite?! Tänk om all tid och svett, allt blod och alla tårar varit förgäves? Tänk om jag skjutit upp allt jobb och understimulerat hunden i onödan?
Så nu har jag börjat med proteinpulver. Inte för att jag tror att det kommer att göra mig särskilt mycket starkare eller snabbare, utan för att det stillar den oro och ångest som kommer med att spendera timmar varje vecka med att forma sin kropp.
