Lite om att våga göra fel
Att gå till gym är förknippat med en hel alcro-karta av olika ångest. Redan innan man går innanför dörrarna ska man rear naked chokea ut viljan att gå hem och titta på tv. När man blippat in sig i receptionen måste man stålsätta sig mot känslan av att inte passa in. Fäkta sig förbi asymmetriska frisyrer och tribaltatueringar för att ens ta sig till omklädningsrummet. Och när man väl börjat träna…då kommer *med ernst hugo järegård-röst* självmedvetenheten.
Tricket med bra träning är att den tar plats. Vikter och svett yr åt alla håll. Man skriker och stönar som en brud i en dålig porrfilm. Staplar runt och ligger trasig i högar på golvet. Man flämtar efter luft och blundar för att inte sprutspy lunchsushi över killen nästgårds som står och kollar mailen vid cablecrossen.
Och övningarna som funkar, som gör att man blir starkare och snabbare, är skitsvåra att göra rätt (tack gud). Man känner pt-killarnas dömande blickar i ryggen när man försöker gå ner i en djup overhead squat.
Man måste tänka bort alla dom där ångest…arna. Man måste gå dit. Våga ta plats. Våga göra fel.
Gå dit kan jag, oftast. Och jag vågar ta plats. Det har livet som 100 kilo-tung-med-urspårad-hårväxt lärt mig. Men våga göra fel? Jag vet inte hur man gör det. Jag är världens ängsligaste. Jag vet inte hur många gånger jag bytt övning (lite marklyft kanske?) när det kommit nån cool tights-kille med tyngdlyftarskor och börjat frivända-med-perfekt-jävla-form bredvid mig.
Och sen jag började med det här bloggandet har det naturligtvis blivit ännu värre. HEJ HÄR KOMMER JAG! JAG TROR ATT JAG VET NÅT OM TRÄNING. KOLLA MIG! KOLLA NÄR JAG ÄR HELT ORÖRLIG I HÖFTERNA OCH INTE VET HUR MAN GÖR NÄR MAN RYCKER. LÄS MER OM MIN DÅLIGA FORM VID BENBÖJ PÅ KALLE.CAFE.SE.
Och om dom fixat strömmen på Stockholm Atletklubb ska jag spela in 24 övningsinstruktioner i eftermiddag. Visa hur man gör. Sticka ut hakan tills jag ramlar och slår pannan i en kettlebell.
Foto: Christian Gustavsson
