Annons
Annons
 

Jag har blivit det jag hatade

Jag fick ett mail här som dagen. Det var en kille som tipsade mig om en sajt där man kan jämföra priser på kosttillskott. Alltomkosttillskott.com heter den. Jag menar inte att på nåt sätt peka ut dig, tips-kille, och nu har jag ju länkat så du kanske är glad och nöjd, men det där mailet och den där länken hjälpte mig att sätta fingret på nåt som legat och gnagt i mig ett tag.

Annons

När jag började blogga för drygt ett år sen var det för att jag tyckte det saknades kul/sansat skriv om träning. Det var för mycket horse power amino acids, quinoa och färgglada träningskläder i lager på lager. Jag ville visa att man inte behöver vara en gymperson för att gilla träning. Att man kan tycka att det är gott med en cigg efter maten och ändå gilla crossfit. Att glass och goblet squats inte är fiender utan tvärtom – älskare. Jag ville få fler att fatta hur underbart det är att plåga sig själv till musklerna skakar och svetten sprutar som ett sprinklersystem på lucia.

Det har kanske varit naivt att tro att jag ska kunna bibehålla nåtlsags utanförposoition. Att jag ska kunna fortsätta titta på träningsvärlden utifrån och inte indoktirineras.

För nu, ett år senare, har jag blivit en del av det där jag hatade från början.

När man skriver i magasin blir man föremål för ett skrå som kallas PR-människor. Det är killar och tjejer var jobb går ut på att få folk att skriva/prata/berätta om varumärken i media. Nike har en PR-byrå, Volvo likaså. Till och med Försvarsmakten har en PR-byrå vars uppgift är att påverka journalister, bloggare, radiopratare, tv-människor och annat läst folk att säga bra saker om Försvarsmakten så att folk hör.

Ett sätt att åstadkomma det är att skicka pressmeddelanden. Det dimper ner ett mail där en kvinna berättar att Adidas ska inleda ett samarbete med Din Sko. Mailet berättar kort om samarbetet, varför det är bra och så. Man uppmanas att berätta det (“Det kanske är intressant för dina läsare?”) och ges möjlighet att ladda hem högupplösa bilder från en bildbank. Och man dör lite, lite inombords. Att skicka pressmeddelande är ett ganska ineffektivt sätt att arbeta. Det ska mycket till för att jag ska skriva om nåt som står i ett pressmeddelande (“Kettlebell med folkölshållare lanseras”).

Ett annat sätt PR-människrona bearbetar oss bloggare är att ge oss saker. Skor och kläder. Och det är ju bra. Jag använder ju sånt när jag tränar. Men det har också gjort nåt med mig. Nåt jag inte gillar.

Det började såhär: jag hade skrivit min första artikel till själva tidningen Café. Den handlade om crossfit och på bilderna hade jag mina gamla team sportia-shorts och en t-shirt från fotbolls vm -94 på mig. En redaktionsmedlem ringde och sa att hen tänkte fixa lite träningskläder åt mig. Det ser roligare ut på bild, sa hen. Kul! tänkte jag. Jag älskar ju grejer. Så jag tog emot dom där kläderna, som ser roligare ut på bild. Och i samma stund som jag smekte på mig dom där tighta tightsen blev jag en del av allt det där jag hatat. Jag blev en gymperson.

Gud vad det här blir rörigt, MEN, jag måste på nåt sätt få ur mig det här.

Jag har under åren tyckt väldigt mycket om crossfit. Gillat det utmattande, jobbiga, intensiva tränandet med skivstänger, kettlebells och kroppsvitksövningar. Jag har skrivit mycket om det här på bloggen. Jag har kanske till och med fått några av er att börja träna crossfit. Och det är ju bra. Men det är också dåligt. För crossfit är inte bara blödande händer och svett som sprutar, det är också en extremt stark bärare av gymkulturen jag hatar. Det är speciella kläder, speciella frisyrer, speciell mat och speciellt prat. Det är snarare är subkultur än en träningform. Och som subkultur kan man ju säga att crossfit är bättre än tex skinheads, men den jämförelsen är naturligtvis svår att göra rakt av.

I helgen tävlade jag i SM i kettlebells. Jag ska skriva mer om det så snart jag fått bilder skickade till mig och fått min placering bekräftad. Den kettlebelltävlingen var precis allt som crossfit inte är. Folk såg ut lite hur som helst, kom från helt olika walks of life. Och istället för förgglada knästrumpor och senaste reebok-tightsen var det gnet och mjukisbraller. Istället för paleo var det ostmacka och kaffe. På väggen satt inte en overhead-apparat-stencilerad mural utan en utrymningsplan.

Och även om det var en tävling fanns ingen i rummet som inte önskade det allra, allra bästa åt sina motståndare. Kettlebells är en pytteliten sport. Och så länge nåt är litet har man inte råd att vara exkluderande.

Jag vet inte vad jag försöker säga. Jag är nog mest deprimerad över att känna mig som en del av träningsetablisemanget. Över att nån mailar mig och tror att jag ska skriva om en sajt som jämför priser på kosttillskott.

Det är möjligt att ni inte märkt nån skillnad. För er kanske jag och min blogg är samma som förut. Det här inlägget kanske mest är för min egen skull. Lite som terapi.

Och jag fattar att jag låter bortskämd. Det är naturligtvis superhärligt att träna i lyxiga träningskläder och få förfrågningar från PR-byråer om att träna med Nya Zeelädnska rugbylag. Och jag fattar också att dom där varumärkena kanske är annonsörer som i förlängningen betalar mig för att skriva det här och blablabla.

Men jag orkar inte riktigt bry om det just nu. Jag vill försöka hitta tillbaka till mitt gamla jag. Som stod utanför och tittade in på träningssverige. Jag vill inte vara där inne i värmen. Jag vill samla alla som står utanför, i slitna gamla träningskläder och svag träningssjälvkänsla. Jag vill säga att vi ska skita i dom där inne. Att vi kan göra burpees tillsammans och sen gå till Tennstopet, ta en öl och prata om nåt annat än träning.

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar