Annons
Annons
 

Historien om den lilla pojken från Sorunda som vann silver i SM

I somras träffade jag Fredrik Norström. Han tävlar i det som kallas Girevoy Sport (prosit) – tävlingsformen av kettlebells. Efter att Fredrik visat hur man gör long cycle fick jag prova att lyfta två stycken 32-kilos kettlebells. Fredrik tyckte jag var så pass duktig att han föreslog att jag skulle kvala in till SM. Jag misstänker fortfarande att Fredrik föreslog det för att vara snäll, men till SM kvalade jag in.

Annons

Det är drygt två månader sedan jag med febersvettiga händer lyfte två sextonkilosklot 86 gånger och kvalade in till SM. Två månader jag tänkt ägna åt idogt tränande och teknikslipande. Jag fick till och med ett speciellt träningsprogram av en annan Fredrik (efter att ha hängt i kettlebellkretsar ett tag har det blivit tydligt att i princip alla heter Fredrik) – coach Fredrik Bornstedt.

Det blev dock två månader av allt annat än long cycle-träning (jag har t.ex. gjort och ätit två julskinkor). Detta kan främst tillskrivas dom medfödda fel jag beskrivit tidigare.

Inför lördagens SM-tävlingar hade jag gjort long cycle, alltså tio minuter obrutna clean and jerks med dubbla kettlebells, två gånger. Den senaste gången var under kvalet och jag hatar mig själv för det. Jag hade alltså aldrig försökt mig på det jag skulle göra under tävlingen – lyfta två tjugokilosklot i tio minuter. Det gjorde mig ganska nervös.

Att jag under veckan haft problem i båda underarmarna och dagen före tävlingen skurit mig i handen gjorde mig också nervös.

Att min fru Brita och son Glenn följde med för att titta på gjorde mig ännu mer nervös.

Ni ska veta att jag försökte få dom att stanna hemma. “Ni behöver verkligen inte följa med”, försökte jag. Min son, som nog helst hade stannat hemma och spelat tv-spel gillade vad han hörde, men Brita svarade snabbt “Det är klart vi ska följa med och titta när du tävlar”. “ I SVENSKA MÄSTERSKAPEN!” la hon stolt till.

“Vad….kul”, svarade jag.

Tävlingen hölls på Bosön. För er som inte känner till Bosön kan man säga att det är lite som ett Heron City för folk i träningsoveraller. Eller vänta, ett Heron City för folk som faktiskt tränar i sina träningsoveraller. Gympahallar, fotbollsplaner och omklädningsrum i som en liten sportstad.

Vi höll till i ett litet rum som heter Kampsportssalen. Rader av stolar, tre domarbord och lika många lyftområden.

Både killar och tjejer tävlade uppdelade i massa olika viktklasser. Från pyttesmå till stora. Jag minns inte så noga med det var 14 heat, med ungefär tre lyftare i varje. Jag var i heat 13. Män +90 kilosklassen.

När vi, efter snabb invägning i herrarnas omklädningsrum (96,8 kilo), installerade oss i kampsportssalen var klockan strax före 11. Heat 13 gick av stapeln vid 15.30-tiden. Det blev med andra ord en ganska lång och nervös väntan.

Folk lyfte. Och dom lyfte. Och dom lyfte. Jättejättemånga gånger lyfte dom. Vissa lyfte jättetungt, andra lite lättare. Men alla var jättestarka och jag, som pga hjärnfel, vägrat förbereda mig ordentligt kände mig allmänt usel.

När det äntligen var min tur och jag bar fram mina spott- och magnesium-klädda (jag tror – och hoppas – att man spottar på handtaget för att få magnesiumet att fästa bättre) tjugo kilos-klot till lyftområdet såg jag Brita och Glenn flytta fram och sätta sig helt nära. Jag tänkte att det skulle bli spännande att se om jag skulle orka tio minuter. Sen satte jag igång.

Coach-Fredrik Bornstedt skrek ut instruktioner. Han bad mig gå ut i sex-reps-per-minut-tempo, för att sen öka till sju reps minut tre. Åtta reps minut sju. Nio reps minut nio. Och sen maxa minut tio. Och jag tror att jag gjorde ungefär som han sa. Förutom att jag höll på att ramla omkull precis i början gick det väldigt bra och när mina tio minuter var över hade jag hunnit med 81 repetitioner och mina händer formats till pulserande klor.










“Fan va bra jobbat Kalle, vilka utlåsningar! Det syns att du lagt ner tid på det här”, sa Rickard Garbell i -90 kilosklassen, som lyfte allra mest och flest under dagen.

“Jag har tänkt på det väldigt mycket” svarade jag. “Det kanske är det?”.

När jag hämtat andan och druckit vatten packade jag ihop mina grejer. Min lilla familj hade spenderat en hel dag i en liten gympasal på Bosön och jag ville komma därifrån så snart som möjligt. Jag trodde ju att att min dag var slut och att jag inte hade nån chans att vinna nåt.

Jag höll därför på att skita ner mig av förvån när det pep till i telefonen ett par timmar senare. “Du fick brons, grattis!”, skrev Fredrik Norström. Ett par minuter senare pep det till igen. “Nu ser jag på foton att det inte står någon på silver platsen så du kanske tom fick silver!”

Jag vet inte om ni fattar sjukt det här är. Jag, Kalle Zackari Wahlström, vann silver i SM i kettlebells. Jag kom tvåa, i +90 kilosklassen, efter Fredrik Norström – han som i somras fick mig att kvala in till SM.

JAG ÄR NÄST BÄST I SVERIGE PÅ KETTLEBELLS, skulle jag kanske skriva om jag inte visste bättre. För om man ska vara helt ärlig var det flera i andra viktklasser som var mycket bättre än mig. Folk som vägde en bråkdel av min vikt som lyfte tyngre än mig. Men i min viktklass var jag näst bäst. Och det ger mig en jävla SM-silvermedallj.

Det ska jag berätta för mina barnbarn.

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar