Annons
Annons
 

Gladiatorernadebaclet: upplösningen

Jag hade en period i mitt liv när jag var försiktig med att tacka ja. Om man ska vara petnoga sa jag nog inte riktigt nej heller, utan ljög snarare ihop en ursäkt (”min häst ska föla”*) eller dröjde med besked tills det var för sent. Jag tyckte mig ha kommit till insikten att ja-tackande bara leder till elände. Att man nästan alltid ångrar saker som går utanför livspusslet. Dom blir krångel som måste manövreras och ångestar som växer i bröstet. Men som ni kanske märkt har jag styrt om M/S Kalle sen dess. Nuförtiden tackar jag ja hela jävla tiden. Inte nödvändigtvis för att själva ja:et leder till nåt kul utan för att jag tror att det är nyttigt att blunda och hoppa ibland. Därför är jag anmäld till Stockholm Marathon. Därför ska jag springa Lidingöloppet och Amfibiemannen. Och därför var jag på uttagningen till Gladiatorerna idag.

Annons

Ni må tro att jag har ångrat min anmälan till Gladiatorerna. Att utsättas för den här typen av institutionaliserade fystester är vidrigt på många sätt. Jag vill ju så himla gärna vara duktig och göra bra ifrån mig. Jag är duktig på att lyfta tunga saker och vifta med dom eller gå med dom en bit. Med kettlebells och skivstänger känner jag mig trygg. Jag har aldrig sett så få kettlebells som idag.

Vi fick lova att inte avslöja hur det gick i själva uttagningarna. Jag förstod aldrig riktigt varför, vi fick nämligen inte reda på om vi kom med eller inte, men vem är jag att gå i klinch med Meter Television? Därför blir min redogörelse ganska svävande.

7.30 i morse var det samling på GIH bakom Stockholm Stadion (heja Djurgårn!). Det var drygt hundra (130?) förväntansfulla fitnessmänniskor och jag, som med grusiga ögon och skimrande löpartights ställde oss i olika köer, skrev in oss, fick nummerlappar och satte oss på golvet i en stor gympasal. Det dracks sportdrickor ur shakers, vankades av och an och hej-var-kommer-du-ifrån-kom-du-till-stockholm-idag-eller.

Efter en kort genomgång från testledarna blev vi ombedda att värma upp. Som på ett givet kommando började samtliga deltagare springa runtrunt och vifta med armarna. Till en början var vi trevande i vår uppvärmning. Man körde sina säkraste kort (springa i sidled, höga knän, spark i rumpan, kanske ett indianhopp?), men i takt med att pulsen steg började folk ta ut svängarna. Friidrottstjejerna studsade omkring som tjackade bumbibjörnar, brottarkillen gjorde kullerbyttor så parkettgolvet skälvde och jag… sprang vidare med höga knän och vevade min armar runt, runt, runt, runt.

Vi blev inkallade i grupper om tre. Den första stationen var harrestest. Sen gjorde vi chins och benlyft i romerska ringar för att avsluta med repklättring. Tamejfan exakt som Eric sa.

Harres gick svinbra. Jag sänkte min tid från försöket med Eric. Chins gick sämre, benlyft bättre och repklättring…OK.

Klockan var 10.20 och förmiddagspasset var slut. Återsamling 12.30.

– Kalle, ska du med och käka?

Jag hade svårt att dölja min förtjusning när dom tuffa crossfitkillarna bjöd med mig på lunch.

– Gärna!

En pastasallad och en massa sittande, runtgående och väntande senare var det dags för samling inför eftermiddagen. Nu var det dags för löptesterna. HURRA! Först idioten (spring runt en kon, tillbaka, runt en annan kon lite längre bort, tillbaka, ny kon ÄNNU längre bort, tillbaka osv osv). Vila tre minuter med brinnande lår för att sen springa skiten igen. Tvi. Sen beeptest. För er som inte känner till detta djävulens påfund för att mäta kondition: man springer tvärsöver gympasalen mellan två linjer. När en maskin piper (beep!) är det dags att springa tillbaka till andra sidan. I början är det soft. Då får man stå och vänta på pipet. Det får man inte göra sen. Pip! Pip! Pip! Man kutar allt vad man har tills man inte hinner över längre och lungorna river som femmans sandpapper. Blä.

Jag är ganska nöjd över min insats idag. Jag önskar kanske att jag gjort några chins till, men vafan – jag var där och gjorde, istället för att sitta hemma och sura. Jag sträckte mig i ena skinkan, har ont i foten och det känns som att någon slagit mina handflator med en piska av taggtråd – precis som det ska kännas efter en lyckad söndag alltså.

PS. Johan Hurtig var där och filmade lite. Återkommer när han klippt ihop det/det/detta.
*har naturligtvis aldrig haft en häst

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar