Cafe.se Tränathon 2011: Bikramyoga med vardagsbloggaren Fredrik Backman
Bikramyoga är en utveckling av hatha yoga som går ut på att man gör olika vidriga och stretchiga övningar i ett 40 grader varmt rum.
Fredrik Backman är en utveckling av den vite mannen som väger 95 kilo och börjar svettas vid 21 grader celsius. Han tycker inte om att semestra i varma länder (”Dubai var OK, för då var man inomhus hela tiden”) och han får lp-skivor under armarna av att öppna sin macbook pro.
Jag bestämde mig för att föra samman denna man och denna träningsform. Jag var nyfiken. Skulle det gå, eller skulle universum som vi känner det böja sig och upphöra? Det gjorde det inte. Däremot höll jag på att stryka med på kuppen.
För Fredrik är varje dag en Epic Meal Time (googla!) och därför började utmaningen redan klockan 10 på yogadan. Vi hade nämligen blivit ombedda att inte äta något tre timmar innan passet. Efter världens kortaste fasteperiod träffade jag och Fredrik yogainstruktören Kim Melander på duCalme i Vasastan i Stockholm för att testa denna termobrallor-på-rockkonsert-aktivitet. Vi fick order om att ”ta tjugo minuter” i ångbastun för att ”värma upp”. Och uppvärmda blev vi. När själva yogan började rann svetten från våra hakor. Ackompanjerad av den avslappnande yogamuzaken som spelades i bakgrunden kände vi oss som två såna där små vattenfall som brukar finnas på spa med en rund sten som aldrig slutar snurra.
Uppvärmningen i bastun gjorde att temperaturen i yogarummet faktiskt var ganska behaglig i början. Och med början menar jag dom första sju minutrarna. Sen följde 53 minuter i helvetet. Ett vanligt bikram-pass pågår enligt sägnen i 90 minuter. Men Kim förstod väl nånstans att sextio skulle räcka alldeles utmärkt för mig och Fredrik.
Vi började stående. Vi sträckte upp armarna mot taket och formade dom till en liten pil. Vi fällde fram överkroppen. Stod på ett ben. Tryckte hakan mot bröstet. Balanserade. Kom upp på tå. Flätade våra armar till en knut och önskade att vi var döda.
När vi äntligen fick sätta oss på vår genomsvettiga yogamatta (den var mer som en luftmadrass som guppade runt i en sjö av svett) hade vi blivit katatoniska. Vi hade ställt in oss på survival mode. Vi sprang i en glödhet tunnel och även om vi inte såg ljuset, än, visste vi att det fanns där. Kanske runt nästa krök av ligga-som-en-säl-och-lyfta-bröstet-från-golvet-och-spänna-skinkorna. Jag tittade i spegeln men såg inte mina ögon som hade blivit som två små svarta myntinkast långt in i ansiktet.
När fröken sa att vi fick lägga oss ner i matsyasana (ligg ner på marken med händerna längs sidorna och försök att inte kräkas) blev jag orolig över hur orörlig Fredrik var. Jag tittade nog och drog ett lättnandens suck när jag såg att hans mage rörde sig. Han levde!
PS. Om ni ser en halvnaken man med en jättestor….kamera i bakgrunden är det Christian. Han tog fin-bilder till en artikel som kommer i själva tidnings-tidningen Café sen.
