Annons
Annons
 

Bloggen testar träning: Triathlon

24 oktober, 18.27 i höjd med den där muggiga båtklubben mellan Tanto och Eriksdalsbadet.

”Jag kanske är en triathlet?”, tänker jag. Och frågar Helena Lindahl hur fort hon hade sprungit om jag inte var med.

Annons

En timme och nitton minuter tidigare, 17.08, vid cykelstället på Upplandsgatan 67. Jag har mina triathletigaste kläder på mig. Tightatighta springtights. Merinoull. Cykelhjälm. Jag bestiger min järnhäst och ger mig ut i den stockholmska skymningstrafiken. Jag har nog egentligen redan börjat mitt triathlonlopp. Jag susar mellan bilarna. Cyklar om varenda jävel i götgatsbacken. Efter 12 minuter, inklusive rödljus, är jag vid medborgarplatsen. Fem minuter senare står jag på skakande ben utanför Eriksdalsbadet och fipplar med låset. Svetten sprutar ur alla porer.

17.33 träffar jag Helena Lindahl vid fiket inne på själva badet. Det rinner (inte droppar) svett från mitt skägg när hon sträcker fram handen och frågar om det är jag som är Kalle. Det är det.

17.50 börjar vi springa efter en stunds pratande. Jag frågar tusen grejer om triathlon. Tänker att jag nog borde gjort lite research. Jag försöker tänka på mitt löpsteg och blir nästan påkörd av två cyklister.

18.01 springer vi runt årstaviken. Vi pratar om träning. Helena har en väldigt härlig och ödmjuk inställning till sitt tränande och tävlande. Hon tränar när det känns kul och för att må bra. Det är lätt att glömma att det tydligen känns kul varje morgon klockan 05.00. Då ger sig nämligen hon och hennes kompisar i Early Bird (jag vill också ha ett träningsgäng med ett namn!) ut på sex-sju mil cykling. Helena säger att hon bara är en vanlig 40-åring som tycker det är härligt att träna. Jag tänker att jag ju också gillar att träna. Jag kanske också kan vara med i Ironman?

18.15 håller jag på att springa omkull Helena när vi svänger ner mot Tantolunden vid hornstull.

18.19 måste Helena stanna och knyta skon. Jag ser min chans och lubbar i väg allt vad jag kan. Jag tänker att om jag bara skapar ett avstånd mellan oss hinner jag kanske slita upp telefonen och filma roligt när jag skriker att hon ska lägga på ett kol osv. Jag tar ut mig fullständigt i spurten. Min telefon har stängt av sig. Det blir ingen film.

18.26 är jag tillbaka i matchen. Helena visar hur man ska göra med överkroppen för att all energi i löpsteget ska riktas framåt. Jag känner mig som en gasell som flyger över savannen. ”Jag kanske är en triathlet?”, tänker jag. Och frågar Helena Lindahl hur fort hon hade sprungit om jag inte var med.

18.28 säger det PANG när Helena växlar upp till sitt vanliga träningstempo. Jag inser till min stora sorg att det inte var jag som var snabb. Det var Helena som anpassade sitt tempo till mig. Jag känner mig som en sjukpensionär som parkerat sin Ford Focus på rutan PRECIS utanför ingången till Ica Maxi i Haninge.

18.32 har Helena saktat ner tempot igen. Mellan träden ser jag Eriksdalsbadet stora, upplysta, fönster. Med blodsmak i munnen börjar jag spurta. Vroooooom. Helena låter mig löpa. Hon kanske inte har samma hävdelsebehov som jag. Hon har ju trots allt tävlat i Ironman. Jag kommer först fram till badet. Jag höjer mina armar i en snabb segergest innan jag måste ställa mig framstupa, med händerna på knäna och väsandas. Helena anländer några sekunder senare – knappt andfådd.

Efter att jag hämtat mig går vi in och byter om till badkläder för nästa etapp i vårt ”triathlon” – simningen.

Jag har alltid ansett att jag är en helt ok simmare. Jag växte upp några hundra meter från Rangstabadet och älskar att bada och dyka från räckena på hopptornet och blabla. Men det är tydligen inte detsamma som att simma organiserat i bassäng. Här är en beskrivning av dom längder jag simmade:

1. Glömmer att vrida upp huvet och ta luft.

2. Håller på att simma in i människa.

3. Får tekniktips. Glömmer att andas igen.

4. Håller på att simma under ett sånt där jättelångt godishalsband som delar av banorna.

5. Ska räkna antalet armtag. Glömmer att andas. Glömmer att räkna antalet armtag.

6-7. Vi ska simma två längder. I slutet på den andra är jag så trött i armarna att jag hinner tänka att ”nu drunknar jag”.

Jag har då simmat, vadå, 155 meter? I triathlon kör man 3800. På öppet hav.

”Jag är ingen triathlet”, tänker jag när jag sakta men säkert krigar mig hem med blodsockerdarriga armar genom den mörka stockholmskvällen.

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar