Annons
Annons
 

Bloggen testar träning: Body Fitness

Igår fick jag, av hemlig anledning, nöjet att hänga lite med en Linda Järvklo. Det är tjejen på bilden ovan och hon tävlar i nåt som heter Body Fitness. Det är typ som bodybuilding fast lite mindre…muskler? Vi powerwalkade, åt ris ur små plastbyttor, tränade bröst och biceps och utvärderade våra kroppar minutiöst.

Annons

Jag är ju som bekant emot den typen av träning och ätning. Min filosofi går ut på äta-vad-du-vill och träna-hela-kroppen-tills-du-vill-dö. Men en sak som slog mig igår var hur befriande det var att få vara så fokuserad på utseende en dag.

Jag brukar säga att man ska träna för att orka mer liv. Men i kroppsbyggarsvängen handlar allt om hur man ser ut. Allt man gör går ut på att forma kroppen så den blir…på ett speciellt sätt. Allt man äter, allt man tränar, allt man tänker och gör handlar om att bli tight. Och man får prata om det helt öppet.

Jag skulle naturligtvis aldrig erkänna det (vänta, jag håller på att göra det nu va?), men även om jag tränar för att orka släpa tyngre vildsvin bryr jag mig väldigt mycket om hur min kropp ser ut. Det gör nog typ alla som tränar. Och då är det härligt att hamna i ett sammanhang där det är OK att prata om vilka muskler man är nöjd med och vilka man har dödligt komplex för.

Och framförallt är det mysigt att folk runt omkring en intresserar sig för ens kropp. Hur fult det än är spenderar jag ju ganska mycket tid med att tänka på hur min kropp ser ut, men jag får liksom aldrig prata med nån om det. Igår fick jag det. Linda utvärderade mig ur ett bodyfitnessperspektiv. Jag har tydligen potential för bodybuilding. Bra symetri, bra grund och bra lår. Behöver jobba på axlar och vader, tydligen.

Och träningen sen! Eftersom den inte alls är prestationsfokuserad utan bara går ut på att skulptera kroppen behöver man inte träna jobbigt alls. Efter ett av mina vanliga pass ligger jag oftast i en blöt hög och väsandas medan svarta fläckar fladdrar genom mitt synfält. Efter ett pass med Linda är man snarare härligt uppumpad. Som att ha dragit i sig en stor hög med amfetamin. Man känner sig stor, snygg och kung över hela jävla söderort.

Isolerar man muskler kan man också fokusera på dom grejer man är missnöjd med på sin kropp. Man kan få större biceps utan att behöva genomlida hundratals pullups och skivstångsroddar. Och det syns direkt när man träffar rätt. Man får nåt som tydligen kallas “kontakt”. Muskeln sväller, ådrorna ligger som lakrisremmar innanför huden och man känner sig chiseled som ett jävla gymnast – men man är inte ett dugg trött.

Vi gjorde bicepscurlar med elvakilos hantlar. Jag kunde göra hur många som helst. Det fanns liksom ingen övre gräns. Jag blev inte trött i musklerna och inte andfådd. Man kan stå och snacka medan musklerna ba: spänn fast säkerhetsbältet för här kommer vi svällandes som varmluftsballonger.

Men det är naturligtvis inte bra att hålla på och tänka sådär mycket på hur man ser ut. Ingen människa blir lycklig av det. För man blir aldrig nöjd. Linda hade ätardag och kände sig fläbbig fast hennes kropp såg ut som hud hårt spänd över en säck med hundvalpar. Och det är lite sorgligt att tänka att allt träningen går ut på är…mer träning. Och mer kroppsångest. Då är det bättre att försöka fokusera på prestationen. Att sätta upp mål som har med hur tungt eller hur långt att göra. Och träna för att klara av nåt som betyder nåt. Träna för att kunna bära en tung ryggsäck, eller få hem ved till vintern. Eller kunna släpa ut en nyskjuten älgkalv ur skogen. Eller kunna göra en getup med sin fru på fest.

Fast samtidigt. Det är rätt soft att känns hur musklerna spelar på magen när man ängsligt petar på sig själv efter att ha ätit hamburgare och pommesfrites till lunch.

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar