Träningsmänniskor

HEJ! Det är Kalle. Hur är det? Jag tänkte på en grej när jag la ut nyårsköftemänniskornas rapporter: Nu har det gått två månader sen jag samlade den här brokiga skaran människor på Crossfit Nordic. Två månader av lära-sig-övningar och göra-fast-man-känner-sig-dum.  Två månader av slit och svett och trasiga händer. Det mäktigaste som hänt under dessa två månader är inte att Albana har gjort 200 burpees i thailand eller att Olle tagit 100 kilo i marklyft. Eller att Jennie är som en jävla maskin eller att Schyffert tränat minst fyra pass i veckan i två månader. Det mäktigaste är att inte att Christina har minskat snittiden per kilometer när hon springer med typ fyra minuter. Nej, det mäktigaste är att dom alla har blivit träningsmänniskor.

Jag tror inte på “två gånger i veckan” eller “en bendag, en ryggdag och en bröst och armar”. Jag tror inte träning funkar så. Jag tror inte man missar en träningsdag om man blir sjuk eller måste åka på möte i Göteborg. Jag tror att träning är nånting man är, inte nåt som gör. Man tränar ibland, heja! Man tränar inte ibland, också heja! För om man bara lyckas göra träningen till en del av själva livet så gör det inget om man inte pallar just idag. Det känns som att Jennie, Schyffert, Albana, Christina och Olle (och Jens?) har nått dit. Det som tidigare var ett märkligt experiment på en blogg har blivit vardag. Dom är träningsmänniskor nu. Och för det tycker jag dom förtjänar en jävla applåd!

*ställer mig upp och klappar taktfast och långsamt*

Slutsatsen vi kan dra av det är alltså att det tar två månader. Om du, som läser det här, sätter igång idag (IDAG!) är du en träningsmänniska den 12:e maj. Fatta! Det har inte ens slutat ryka om valborgsbrasan och du är en helt ny människa. Vad väntar du på?