Lite om att bli sjuk i huvet av träning

När man tränar mycket är det lätt att bli två sorters sjuk i huvet. Du har säkert fått en släng av åtminstone den ena av dom. Jag upplever båda med jämna mellanrum. Jag tänker att om vi snackar om dom så kanske dom går bort. Sjuk i huveterna alltså.

Sjuk i huvet 1: Att inte förstå hur man ser ut

Jag vet att det låter som att jag inte bryr mig. Att jag äter allt som kommer i min väg och är 100% avslappnad med hur jag ser ut. Och det är nog sant – så länge jag tränar. Det räcker med att jag är förkyld och inte kan köra på några dagar för att jag ska bli sjuk i huvet. Jag upplever som en kroppslig hemmablindhet. Jag ser mig i spegeln och ser nåt annat. Jag förundras över pinnsmala armar och pösig mage. Jag oroar och ojar mig. Lovar mig själv att lägga in extra träningspass och petar bort pommesfrites. Så jävla osexigt. Jag frågar Brita: “ser jag ut som en som tränar, eller har jag fått helt vanlig gubbkropp?”. Och hon ba: “stick”.

Problemet är att jag inte ser hur jag ser ut. Jag känner hur jag ser ut. Och den känslan är baserad på hur bra jag tränat. Om jag gjort nåt jobbigt tycker jag att jag ser vältränad ut. Och om jag inte tränat tycker jag mig se det direkt i spegeln.

Jag tror t.ex. att min rygg ser ut som en vanlig rygg. Sen visade Brita mig den här bilden. Allvarligt, vad fan är det där för nåt? Och vad har det gjort med min människorygg??

Sjuk i huvet 2: Inte-tränat-deppman

Jag får kemisk ångest när jag inte tränat. Jag blir sur, lättirriterad och Brita tror att jag vill skiljas. Det känns lite som att sluta röka. Med skillnaden att det inte blir lättare ju längre tiden går. Det blir tvärtom vidrigare och vidrigare ju längre det går sen mitt förra träningspass.

Det enda som mig veterligen biter på dessa båda huvudsjuker är träning. Att ge efter för beroendet. Jag antar att det skulle funka med terapi också. Men sen Jan Guillou sa att "det inte kan vara nyttigt att prata så mycket som sig själv" går jag inte i terapi. Jag har den här bloggen instället.

:--D

PS. Ganska långt skrivet bara för att få lägga ut den där spänniga ryggbilden va?