Lidingöloppet

Kloppeti-kloppeti-kloppeti-kloppeti. Vad fan är det där, tänker jag. Ljudet känns främmande i löpspåret. Det skär genom harklingarna, snurvlingarna och flåsningarna. Ni vet hur man stoppade ett spelkort i ekrarna på cykeln när man var åtta? För att det skulle låta som en “motor”? Tänk det ljudet, fast istället för hjärterdam har man tagit en plastmapp i a4-storlek. Och cyklar långsamt. Kloppeti-kloppeti-kloppeti. Det tar ett tag innan jag lyckas lokalisera ljudet som kommer emot mig bakifrån. Kloppeti-kloppeti-kloppeti. Jag har sprungit ungefär 12 kilometer av dom totala tre milen runt Lidingö när mannen i hemmasnickrade flipflops drar förbi mig på insidan.

Jag har aldrig sprungit längre än en mil förut. Den sammanlagda sträcka jag tillryggalagt i löpspåret under 2012 är kortare än det lopp jag gett mig fan på bemästra denna lördageftermiddag. Därför har jag ingen aning om hur jag ska förbereda mig inför loppet. Därför förbereder jag mig inte inför loppet. Kvällen innan är jag på landet. Eldar lite, täljer lite, lyser lite med en jättestark ficklampa. Och dricker några öl. Som man gör. Men, ska det visa sig, inte som man bör. Drickandet är faktiskt helt rätt. Man ska dricka massor innan man springer långa lopp. Men helst vatten. Annars får man nämligen lätt kramp.

Redan vid Ropsten, på väg ut till Lidingö, faller jag in i en lång kö. En kö som jag inte lämnar förrän jag sex timmar senare är tillbaka vid samma tunnelbanestation. Människorna runt omkring mig kommer och går, men kön den består. Jag köar på en chartrad SL-buss som kör oss ut till en idrottsplats på Lidingö. Jag köar till ett stort tält där jag ska hämta ut min nummerlapp. Jag köar genom en lokal där en massa sponsorer smällt upp små mässmontrar och försöker få mig att köpa kompressionstights, vätskesystem och djurförsäkringar. Jag köar nästan två kilometer till starten. Det känns som att det är 70 år sedan, nummerlapparna är davidsstjärnor och starten är tåget till Treblinka. Med den lilla skillnaden att det luktar chorizo och “Dansa pausa” spelas på hyrda jättehögtalare vart man än vänder sig.

När jag kommer till startområdet kallas startgrupp åtta fram. Jag tittar ner på min nummerlapp. Min startnummer börjar på nio. Snart är det jag.

Jag känner mig stel och ouppvärmd. Och törstig. Jag lyckas lägga vantarna på en sportdricka och försöker att skapa tillräckligt med utrymme i folkhavet för att tänja höftböjarna lite. Det går sådär. Plötsligt börjar myllret av människor i startgrupp nio röra sig fram mot starten. Vi står packade som pendlare i rusningstrafik. Färgglada tjejer på en scen hetsar oss att värma upp. Dom hoppar aerobicsaktigt från sida till sida. Jag står och undrar om dom ser oss där nere på gräset, om dom ser att vi absolut inte har plats att göra skridskohopp med handklapp, när startskottet plötsligt går och massan av människor ger sig av längs det leriga fältet.

I flera dagar har jag förvisso haft ångest och tänkt på den här stunden. Undrat hur det kommer att kännas. Och prick hela dagen har lett fram till det här ögonblicket. Ändå kommer det som en blixt från en klar himmel. Helt plötsligt springer jag Lidingöloppet.

Min telefon är trasig, men jag har lyckats rota fram min frus gamla ipod ur en låda. Den ville tyvärr inte synca med min dator, så det är med Britas rnb:iga spellista jag trippar fram i lerpölarna. Efter en knapp kilometer viker den långa ormen av människor in på en grusväg. Ipoden spelar en Notorious BIG-låt. Jag får som ett rys av välbehag längs ryggraden. Jag kan inte låta bli att le. Jag tar av mig ena luren för att...jag vet inte, jag vill liksom dela detta fantastiska ögonblick med dom runt omkring mig. Men i spåret är det tyst. Alla är sammanbitna. Jag stoppar in luren igen. Ögonblicket är över. Ipoden spelar Destinys Child och då kommer den första uppförsbacken.

Den första milen går ändå oförskämt bra. Jag kommer på mig själv med att tänka att det här kanske inte blir så farligt ändå. Jag har fått höra att man ska ta det lugnt i början och det har jag gjort. Jag har ingen klocka men lyckas snegla mig till att dom första tio kilometrarna tar ungefär en timme. Jag springer tillräckligt långsamt för att inte bli andfådd. Det hela är ganska behagligt. Sånär som på en sak. Mina bröstvårtor glöder av skavsår. Det känns som att två små onda tomtar håller lödkolvar mot dom. Så vid vätskesationen vid 10 kilometer springer jag fram till en sjukvårdare, sliter upp tröjan och frågar efter tejp.

Det är som att det är det sjukaste hon hört. Hon börjar rota i en väska, hittar en plåsterrulle. Sen börjar hon leta efter en sax. Jag säger att jag kan bita av plåster från rullen. Jag ser hur kön av löpare ringlar förbi utanför sjukvårdstältet. Jag tappar placering efter placering. Till slut har sjukvårdaren fått på plåster på mina såriga bröstvårtor och jag kan ge mig av igen.

Efter några hundra meter känner jag hur det högra plåstret lossnar och glider ner längs min svettiga mage.

När mannen i dom hemmasnickrade flipflopsen passerar mig är jag fortfarande vid gott mod. För även om tröjan skaver mot bröstet känns benen ganska fräscha. Jag har inte nämnvärt ont någonstans och skorna som är sprillans nya (första gången jag har dom på mig, man vill väl vara fin när man springer sitt första lidingölopp?) skaver inte nånstans och ipoden spelar helt ok rnb.

Men strax innan vätskekontrollen vid 14-15 km hugger det till i baksidan av höger ben. Jag får fruktansvärd kramp. Det känns som att någon försöker slita loss baksidan av låret med en robotklo. Jag hoppar på ett ben, i sidled, genom kön och ut i blåbärsriset till höger om spåret. Jag stretchar baksidan och bankar med knytnävarna mot den krampande muskeln tills en värsta smärtan släpper. Sen trippar jag försiktigt in i kön igen och fortsätter springa. Min löpsteg förändras. Jag känner hur jag hela tiden måste undvika att böja benet för mycket. Krampen ligger där, strax under ytan och ba “hej hej! jag är beredd att hugga till med robotklon när som helst!”

Det har inte gått mer än en dryg kilometer förrän det smäller till andra benet. Baksidalår igen. Ut i blåbärsriset. Stretcha, banka, fortsätta. Nån kilometer senare PANG! Kramp i vänster framsida lår. Inte lika farligt som baksidan. Jag fortsätter att springa.

Jag har hört nånstans att kramp kommer av brist på vätska och salt. Därför blir jag glad när jag inser att det jag först trodde var jalapeños vid nästa vätskekontroll i själva verket är saltgurka. Jag mular in näve efter näve, sveper tre glas powerade och fyra glas vatten och linkar sen vidare i spåret.

Det hjälper inte. Dom resterande 15 kilometrarna blir en kamp mot krampen. Ungefär såhär ser det ut:

Springa fort som fan tills krampen kommer. Välta ut i skogen bredvid spåret och stretcha och banka tills det släpper. Ta några försiktiga steg för att se om det håller. Ibland gör det det, ibland hugger det till igen. Stretcha, banka igen. Sen springa fort med i stort sett raka ben, i ytterspår, förbi kön, tills krampen kommer igen och jag måste välta ut i skogen igen.

Jag håller ungefär jämna steg med kön. Dom löpare jag passerar när jag springer, passerar mig när jag stretchar.

Baksidorna är värst, det går inte att springa med den smärtan. Krampen i framsidan kan jag plåga mig igenom.

Springa, välta, stretcha, banka, springa, välta, stretcha, banka. Så håller det på. När jag börjar närma mig mål känns det som att det börjat mörkna ute. Regnmolnen har hopat sig över Lidingö. Upploppet är ett par hundra meter långt över en stor gräsmatta. Till vänster springer en herre i lysgul tröja och hästsvans. Jag tittar på honom, han tittar på mig. Vi sätter av. Jag springer med högerbenet släpande efter mig och krampen pulserande i hela underkroppen. Ändå flyger jag och herren förbi människor på upploppssträckan. Jag hör nån i publiken skratta och peka. Jag ser antagligen ut som en skadeskjuten dovhjort när jag forcerar dom sista meterna över mållinjen.

Herren slår mig med ett par meter och när jag passerat målet stannar jag. Krampen sliter tag i mig så hårt att jag kvider. Jag stretchar och bankar, men inget hjälper. Så fort jag tar ett steg blir benen som två glödgade järnspett. Jag är oförmögen att ta mig bort från målområdet. En funktionär ber mig att fortsätta framåt, men jag tittar på henne och säger att det är omöjligt. Hon undrar om hon ska hämta hjälp. Jag frågar om jag bara kan få stå en stund. Det får jag.

Några minuter senare släpper krampen tillräckligt för att jag ska kunna ta mig fram och hämta ut min jag-klarade-det-medalj. Himlen öppnar sig och regnet plaskar i leran runt mig när jag återigen faller in i kön, bort från området, mot gratisbussarna tillbaka till stan.

Nu har det gått ett par dagar sen loppet. Jag har fått reda på att min tid blev 3.33.43 och jag kan återigen hjälpligt böja mina ben. Jag har även blivit lite, lite, lite sugen på att springa igen för att se hur mycket snabbare jag är om jag lyckas undvika kramphelvetet.