Kalle Zackari Wahlström

Kalle Zackari Wahlström

Kalle Zackari Wahlström

Stark som en björn, snabb som en örn

Jag vill inte springa Stockholm Marathon

 |  Publicerad 2012-06-02 09:47  |  Lästid: 2 minuter

Jag kommer inte att delta i loppet som startar om två timmar. Förlåt. Jag trodde att jag skulle det, men jag kommer inte att göra det. Jag trodde att jag var en sån som tyckte det var tillräckligt kul med jobbigt för att sticka dit i regnet och plåga mig själv i fyra och en halv timme. Men jag tycker inte det. Jag trodde jag tyckte det var tillräckligt viktigt för att springa fyra mil med knän som gör ont när jag går till ICA. Men jag tycker fan inte det?

När vi gjorde 15 peaks förra helgen tänkte jag på hur viktigt jag tyckte att det kändes att klara alla topparna. Även om jag vill sluta långa stunder var det som att jag innerst inne visste att jag skulle fortsätta. Jag tyckte och tycker fortfarande att 15 peaks är fint. Nåt eftersträvansvärt. Nåt att kämpa och gå sönder för. Så känner jag inte inför Stockholm Marathon.

Jag insåg det här redan där i Wales. Jag insåg att jag inte ville springa maraton. Att jag inte anmält mig för min skull, utan för någon annans. För att jag trodde att det förväntades av mig. Som att jag inte hade möjlighet att INTE ställa upp. Som en idiot.

Så jag gjorde som jag brukar när jag misstänker att jag kommer att ångra mig. Jag började prata om att jag skulle springa maraton. "Hej! Jag ska springa maraton på lördag. Ojojoj. Ja, knäna är ju lite sabb. Gjorde nåt som heter 15 peaks förra helgen blablabalbalbalbalablba" till exakt alla jag träffat. "Du i kassan på ICA, jag ska springa maraton", "du gamla bekanta som jag träffar på fest, jag ska springa maraton". För om jag säger till tillräckligt många att jag ska springa blir det ju för jobbigt att backa ur? Om jag ställer mig upp på en tillräckligt hög pall och säger tillräckligt många gånger att jag ska springa maraton måste jag väl springa maraton? Jag kanske till och med börjar vilja springa?

Men det har jag inte gjort och det vill jag inte.

I terapi får man (jag) lära sig att ens (mitt) värde inte är kopplat till en prestation. Att värdet är konstant i princip oavsett vad som händer (med några undantag, typ om jag skulle skaffa mig en ansiktstatuering). Att man (jag) inte behöver göra för att finnas till. Att man (jag) får säga att man (jag) inte vill. Det är OK. Så nu gör jag det. Jag vill inte springa Stockholm Marathon.

Puh. Det känns ganska skönt faktiskt.

Tack för alla fina tips och hejarop. Ledsen att det blev såhär. Lycka till ni som trots allt springer, ni är dom coolaste som finns.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:54