Igår var jag alltså och tränade något som kallas shape på sats, tillsammans med min fru. Och man tränade rörlighet, det gjorde man. Och balans för vi gjorde den där, ni vet, flygplanet när man balanserar på en fot och böjer sig fram och lyfter det bakre benet. Och man tränade förvisso styrka också. I triceps.

Problemet med gruppträning är att det är just gruppträning. 25 personer med helt olika bakgrund och helt olika förutsättningar. Att jag, som väger 100 kilo, ska träna med samma vikter som flickan brdvid som väger 50 är inte rimligt. Men det tyckte shape-människan.

En stor viktskiva, en liten, ett band, en matta, två hantlar och en stepupbräda är allt man behöver för att shapea (osäker på om det verkligen är ett verb).

Man gjorde knäböj utan vikt, man gjorde knäböj med vikt (otroligt likt marklyft om ni frågar mig, men hon kallade det knäböj) och man lyfte viktskivan över huvudet. Man gjorde utfall med vrid. Man gjorde olika axelgrejer med band och hantlar. Man gjorde situps med vikt. Man gjorde rodd med 10 kilos vikt (vafan?). Och man gjorde tricepsövningar.

Jag skulle vilja påstå att under vårt funktionella styrkepass la vi 25% av tiden och 93% av…hur jobbigt det va, på den lilla, lilla muskeln på baksidan av våra överarmar.

Vi gjorde dips på lådan med vikt i knät, satt på lådan och lyfte vikten bakom våra huvuden och vi gjorde smala armhävningar. Jättemånga gånger. Man blev helt slut. I triceps. Benen mådde fint, magen och ryggen lika så. Men triceps var dödens död.

Så det var ju bra, för oss som tränar massa andra grejer ibland, men som kanske inte så ofta väljer att lägga fokus på denna musklernas högermittfältare. Och visst, alla som var på shapepasset igår kanske är som jag – att dom tränar andra saker också. Lyfter tyngre och jobbigare. Blir svettigare och mer andfådda. Och om det är så, att det här var ett komplement till deras andra träning. Om dom var där för att träna rörlighet – då är det ju toppen. Men om shape var deras träningspass den här veckan. Om det här var allt som blev. Då blir jag fan ledsen på riktigt.

Shape är inte träning. Shape är något annat. Något man gör för att man lovat sig själv att gå till gymmet. Något som stillar ens dåliga samvete. Något som är påhittat av folk som vill tjäna pengar på att människor tränar och tränar men aldrig kommer i form. Något för dig som vill bygga otroligt stora och starka triceps.

- Hej, jag heter Stefan. Jag tänkte mörda dig om det känns OK?

Jo jag var ju och boxades i måndags morse. Med Stefan Ekström på Nacka Kampsportcenter. Jag försökte få det att låta som att han är min tränare och att jag skulle förbereda mig inför MMAn med Hurtig. Så var det inte. Jag var där för att testa hur boxning står sig som träningsform. Den står sig bra, skulle det visa sig. Och Stefan har varit med i landslaget i boxning, skulle det också visa sig.

När man är vuxen är man väldigt ovan vid att få stryk. Man är ganska ovan vid att få ont överhuvudtaget. Man lever sitt liv. Jobbar lite. Sitter i soffan lite. Reser sig. Plockar ur diskmaskinen. Nåt som händer väldigt, väldigt sällan är att man får skithårda slag på njurarna. Därför är det ganska svårt att hantera när det väl händer. Man blir rädd. Man känner sig kränkt. Man vill grina, ropa på morsan och springa därifrån (Ektorp Centrum i det här fallet).

Men det var sen. Först fick jag lära mig att hålla händerna framför ansiktet. Slå kortaste vägen. Dra tillbaka handen. Flytta mig. Först ena foten. Sen andra. Som vals ungefär. Jag fick slå mitsar och säck. Kände mig som världens coolaste människa.

Sen var det dags för sparring och jag blev finlands sämsta boxare*. Stefan jagade mig runt i lokalen. Några gånger lät han mig få in ett slag eller två, följt av ett ”bra!”. Som när jag spelar fotboll med Glenn. Men det var lärorikt. Det kändes som att jag blev mindre och mindre rädd för stefans mördarslag. Jag minns att jag vid ett tillfälle faktiskt tänkte ut vad jag skulle göra och gjorde det. Det gick helt OK till dess jag blev kan-inte-hålla-upp-armarna-trött. Då gick allt åt helvete.

*Ranta Runtiringen of roliga historier på mellanstadiet fame.

”Jag kanske är en triathlet?”, tänker jag. Och frågar Helena Lindahl hur fort hon hade sprungit om jag inte var med.

En timme och nitton minuter tidigare, 17.08, vid cykelstället på Upplandsgatan 67. Jag har mina triathletigaste kläder på mig. Tightatighta springtights. Merinoull. Cykelhjälm. Jag bestiger min järnhäst och ger mig ut i den stockholmska skymningstrafiken. Jag har nog egentligen redan börjat mitt triathlonlopp. Jag susar mellan bilarna. Cyklar om varenda jävel i götgatsbacken. Efter 12 minuter, inklusive rödljus, är jag vid medborgarplatsen. Fem minuter senare står jag på skakande ben utanför Eriksdalsbadet och fipplar med låset. Svetten sprutar ur alla porer.

17.33 träffar jag Helena Lindahl vid fiket inne på själva badet. Det rinner (inte droppar) svett från mitt skägg när hon sträcker fram handen och frågar om det är jag som är Kalle. Det är det.

17.50 börjar vi springa efter en stunds pratande. Jag frågar tusen grejer om triathlon. Tänker att jag nog borde gjort lite research. Jag försöker tänka på mitt löpsteg och blir nästan påkörd av två cyklister.

18.01 springer vi runt årstaviken. Vi pratar om träning. Helena har en väldigt härlig och ödmjuk inställning till sitt tränande och tävlande. Hon tränar när det känns kul och för att må bra. Det är lätt att glömma att det tydligen känns kul varje morgon klockan 05.00. Då ger sig nämligen hon och hennes kompisar i Early Bird (jag vill också ha ett träningsgäng med ett namn!) ut på sex-sju mil cykling. Helena säger att hon bara är en vanlig 40-åring som tycker det är härligt att träna. Jag tänker att jag ju också gillar att träna. Jag kanske också kan vara med i Ironman?

18.15 håller jag på att springa omkull Helena när vi svänger ner mot Tantolunden vid hornstull.

18.19 måste Helena stanna och knyta skon. Jag ser min chans och lubbar i väg allt vad jag kan. Jag tänker att om jag bara skapar ett avstånd mellan oss hinner jag kanske slita upp telefonen och filma roligt när jag skriker att hon ska lägga på ett kol osv. Jag tar ut mig fullständigt i spurten. Min telefon har stängt av sig. Det blir ingen film.

18.26 är jag tillbaka i matchen. Helena visar hur man ska göra med överkroppen för att all energi i löpsteget ska riktas framåt. Jag känner mig som en gasell som flyger över savannen. ”Jag kanske är en triathlet?”, tänker jag. Och frågar Helena Lindahl hur fort hon hade sprungit om jag inte var med.

18.28 säger det PANG när Helena växlar upp till sitt vanliga träningstempo. Jag inser till min stora sorg att det inte var jag som var snabb. Det var Helena som anpassade sitt tempo till mig. Jag känner mig som en sjukpensionär som parkerat sin Ford Focus på rutan PRECIS utanför ingången till Ica Maxi i Haninge.

18.32 har Helena saktat ner tempot igen. Mellan träden ser jag Eriksdalsbadet stora, upplysta, fönster. Med blodsmak i munnen börjar jag spurta. Vroooooom. Helena låter mig löpa. Hon kanske inte har samma hävdelsebehov som jag. Hon har ju trots allt tävlat i Ironman. Jag kommer först fram till badet. Jag höjer mina armar i en snabb segergest innan jag måste ställa mig framstupa, med händerna på knäna och väsandas. Helena anländer några sekunder senare – knappt andfådd.

Efter att jag hämtat mig går vi in och byter om till badkläder för nästa etapp i vårt ”triathlon” – simningen.

Jag har alltid ansett att jag är en helt ok simmare. Jag växte upp några hundra meter från Rangstabadet och älskar att bada och dyka från räckena på hopptornet och blabla. Men det är tydligen inte detsamma som att simma organiserat i bassäng. Här är en beskrivning av dom längder jag simmade:

1. Glömmer att vrida upp huvet och ta luft.

2. Håller på att simma in i människa.

3. Får tekniktips. Glömmer att andas igen.

4. Håller på att simma under ett sånt där jättelångt godishalsband som delar av banorna.

5. Ska räkna antalet armtag. Glömmer att andas. Glömmer att räkna antalet armtag.

6-7. Vi ska simma två längder. I slutet på den andra är jag så trött i armarna att jag hinner tänka att ”nu drunknar jag”.

Jag har då simmat, vadå, 155 meter? I triathlon kör man 3800. På öppet hav.

”Jag är ingen triathlet”, tänker jag när jag sakta men säkert krigar mig hem med blodsockerdarriga armar genom den mörka stockholmskvällen.

HEJ! På förra bloggen höll vi på med nåt vi kallade ”Bloggen testar träning”. Jag testade klassiker som pilates, body combat och hur hugga ved står sig som träningsform. Det har äntligen blivit dags att dra igång den här bloggserien igen. Först ut är…TRIATLON MOTHERFUCKERS. På måndag klockan 17.30 är det jag som träffar Helena Lindahl vid Eriksdalbadet för springning runt årstaviken och simmning…i bassäng (antar jag). Jag får väl cykla dit for good measure? Eventuellt ställer jag lite träningsfrågor till Helena också. Nåt särskilt ni undrar?

Åh, gud, vad ska jag ha på mig? Orange badmössa verkar ju vara mer eller mindre ett måste.

PS. Nervös.

PS2. Det heter kanske bara ”triatlon”? Det där med motherfuckers är nog nåt jag hittat på själv.

PS3. NÅN SOM VET HUR LÅNGT DET ÄR RUNT ÅRSTAVIKEN?

PS4. När kommer det egentligen? Är sugen på att byta upp mig från mitt gamla xbox360.

”Jag kör mest Early Bird, dvs tidigt på morgonen.  Sen är jag lite i viloperiod nu. Men springer gör jag ju.”

Jag misstänker att ”viloperiod” för Helena är hyfsat likt ”träningsperiod” för mig. Återkommer när vi bestämt nåt.

Läste i DN om en supermäktig tjej som heter Helena Lindahl som skulle ställa upp i Ironman på Hawaii. Jag googlar och googlar men fattar inte riktigt hur det gick för henne. Bra hoppas jag. Men nu handlar ju den här bloggen faktiskt om MIG.

Jag är ju verkligen ingen långdistansare. Jag är, som vi snackat om tidigare, bättre på att lyfta tungt än springa långt och snabbt. Men vi har ju också snackat om att man ska träna på det man är dålig på. Så jag tänkte: borde jag inte försöka få träna en vända med Helena? Jag har lyckats komma över hennes mailadress och tänkte dra i väg ett mail nu. Det här kommer jag antagligen att få ångra. Jag återkommer om/när hon svarar.