Annons
 

Bloggen testar träning: Mountainbike


”Det är bra att vara lätt när man cyklar” sa Ville, 65 kg, till Kalle, 100 kg.

Jag hade en mountainbike när jag var liten. Den var svart och det stod ”Ultra” på ramen med lysgrönt. Jag och mina grannar Andreas och David brukade cykla i skogen. På ett ställe fanns en rot som man kunde hoppa lite på.

Idag använder jag cykel som transportmedel. Jag har en ganska fin, hybrid tror jag det kallas, av märket Scott. Med den susar jag fram mellan bilarna i stockholmstrafiken så svetten sprutar. Men cykling som träningsform? Njaa?

Igår eftermiddag träffade jag Ville Olsson för att cykla mountainbike i skogen. I skuggan av Microsofts jättekomplex i Kista rullade han fram cykeln jag skulle få låna. En heldämpad ”Niner”. Den har 29 tums fälgar, väger som min träningsväska och kostar dubbelt så mycket som min Toyota.

Ja, cykeln jag cyklade på kostar dubbelt så mycket som min pickup.

Ville Olsson är en mountainbikens renässansman. Han cyklar downhill (snabbt rakt ner), crosscountry (långt genom skogen) och trial (hoppa trixigt på bakhjulet mellan typ stora stenar). Han cykelpendlar och tävlar. I fjol kom han tvåa i veteran-SM. Ville älskar (älskar!) att cykla.

Och cykla gjorde vi. Vi susade iväg mellan IBM-husen. Genade över refuger och flög förbi bilköer. Jag kände mig självmedveten. Och det var inte bara den jättedyra mountainbikens fel.

Jag hade, av lite oklar anledning, tagit på mig mina absolut färggladaste kläder. Jag tror att jag tänkte att man har det när man cyklar mountainbike. Lysande gul tröja, blå shorts, lila strumpor och skrikgröna gympadojor. Ville hade vit tröja och svarta shorts. Han såg ut som en som cyklar mountainbike. Jag såg ut som en vägarbetare i en LSD-dröm. Som pricken över i hade jag fått låna en cykelhjälm i storlek 61. Och det skulle väl vara OK, om jag inte var killen som på grund av rikt huvudomfång fick specialbeställa sin studentmössa.

Som tur var dröjde det bara typ en kvart innan Ville sa åt mig att svänga vänster in i skogen. Vi hade kommit fram till mountabikeslingan i Ursvik a.k.a. alla rötter och stenbumlingars hemmabas.

– Försök vara lätt på cykeln. Tänk att du surfar ovanpå underlaget, instruerade Ville.

– H-h-h-u-u-u-r-r-r d-d-d-å-å-å? får jag fram medan mitt, av hjälmen, ihoptryckta ansikte dallrar fram genom tallskogen.

Missförstå mig inte. Att cykla mountainbike är riktigt jävla asroligt. Visst det är svårt, men ibland går det fort och man känner sig onekligen ganska tuff när man får till en tyngdpunktsförflyttning och lyckas forcera ett hinder som är sex gånger högre än min barndoms rot.

Och det är fantastiskt att sitta på en cykel som kostar 65000 spänn. Nej, det är inte rimligt att en cykel kostar så mycket, men när man sitter på den fattar man att det är nåt speciellt med den, även om den gör sitt bästa för att försöka forcera upp sin sadel mellan mina skinkor.

Och man blir otroligt trött i hela kroppen. Idag känns mina underarmar som två proteser och jag är helt blåslagen i perineum. Precis som man ska vara efter ett lyckat träningspass alltså.

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar