Bloggen testar träning: MMA med Alexander Gustafsson
I morse tränade jag med Stockholm Shoots elitgrupp på Nexus Fight Center vid kissluktsavdelning under Slussen. Åtta muskliga män, en musklig kvinna och en musklig femtonåring med en Sundsvalls Boxningsklubb-tshirt som slog som en virvelvind. Självklart var det vidrigt jävla jobbigt och jag höll på att spy efter uppvärmningen (hoppa rep + trä arm). Självklart viftade jag som en liten tant med armarna när dom andra måttade slagserier mot mitt ansikte. Självklart tog jag nitton små trippande steg innan varje spark och självklart orkade jag knappt hålla upp mitsarna på slutet.
Men skit i det nu.
JAG FICK HONOM ATT RAMLA EN GÅNG!
*tuff musik och konfettiregn*
Alexander Gustafsson alltså. Han som inte går att ta ner. Han med det fantastiska takedowndefenset. Världens åttonde bästa fighter i sin viktklass - i min viktklass! Honom! Jag fick honom att ramla! Eller ja, ramla och ramla. Jag fick honom att tappa balansen och ta EMOT SIG MED HANDEN OCH EVENTUELLT ENA KNÄT!
*tuff musik och konfettiregn igen*
Det var förvisso inte meningen att jag skulle försöka ta ner honom. Övningen gick ut på att Alex skulle ta ner mig, men så gjorde jag tillbaka och han ramlade! Sen bollade han runt med mig som en liten vante och jag fick känna mig sådär härligt liten som tjejer gillar att göra.
2009 blev jag livrädd hemma i soffan när Thiago Silva knockade Keith Jardine i UFC 102 och drog sin tumme över halsen i en morbid segergest. Samme Thiago Silva åkte på däng av Alexander Gustafsson i april. Alexander Gustafsson som alltså bollade runt med mig som en liten vante idag. “Iiiiiiihihihihihih” fnissade jag inombords när han tog livtag och lyfte mig.
Efter uppvärmningsbrottningen var det dags att köra stående. Vi stoppade in tandskydden, snörde på oss handskar eller mitsar och försökte att inte svimma (jag).
– Du ropar ut slagen, sa Jonathan Westin, 77 kilo. Han skulle slå, jag hålla mitsar.
– Tjaa...höger…vänster…? sa jag tveksamt. Jag hade ju ingen aning om vilka slag jag skulle föreslå. Det verkade dock som att Jonathan väntade på att jag skulle säga fler. Höger igen? Bang bang bang kom dom, som missiler.
– Högerkrok, uppercut...äh, du, slå bara lite? försökte jag.
Sen bytte vi partner och la till sparkar i våra serier. Och knän. Och armbågar om man var försiktig. Jag körde återigen mot Alex och jag var livrädd att slå för hårt. Inte för att jag skulle skada honom, herregud han tål mer än så, utan för att jag var rädd att om jag slog honom hårt skulle han slå hårt tillbaka. Och jag ville inte bli slagen hårt tillbaka.
Ungefär då lyckades jag på något sätt runda hans mits med min fot och träffa hans armbåge. Smärtan i min fot. Den. Smärtan. Jag låtsades naturligtvis som ingenting för framför mig stod Alexander Gustafsson, världens åttonde bästa MMA-fighter i lätt tungvikt och gned sin armbåge. Jag hade SPARKAT HONOM SÅ HAN FICK ONT!
*tuff musik och konfettiregn igen*
Som tur är är Alex proffs. Han har varit med förr och vet att ibland får man ont. Han hämnades inte utan körde glatt vidare som att inget hade hänt.
Efter slag och sparkar och nedtagningar och clinchar i all oändlighet började träningen närma sig sitt slut. Efter sex minuters vidrig magträning var det samling framme vid whiteboarden för genomgång av veckans träningsschema. Jag satt längst bak, i min röda, jättetighta tröja. Jag lyssnade under tystnad och såg hur svetten sakta blev till en pöl runt mig på mattan. Coach-Andreas Michael berättade om veckans frivilliga träning, 40 minuter långsam löpning. Plötsligt kom jag på mig själv. Jag hade slutat lyssna och istället låtit blicken försvinna i fjärran. Jag satt där på mattan, i svettpölen, och låtsades att jag var en av dom. Att jag var en av fightersarna i Stockholm Shoots elitgrupp.
Sen duschade jag hemma för jag hade glömt handduk. Något jag däremot aldrig kommer att glömma? Idag.
