Björkarnas och fitnessens stad

Var i Umeå i helgen. Min fru kommer därifrån och det var nåt som heter kulturnatta (“natta” tror jag är västerbottniska för “natt”, kultur är samma). På lördagen gav det mig möjlighet att sticka till mina drömmars Iksu. Som jag berättat tidigare är det en fantastisk plats om man gillar träning. Aja. jag körde lite böj och sånt men skit i det nu. Det viktiga pågick nämligen i hörnet i rummet med lyftplattformarna. Där, vid chinsstången, vaggade en samling tjejer och killar fram och tillbaka med lats så stora att armarna var i princip horisontella med det gummiklädda golvet. Klungan av muskler vibrerade av målmedvetenhet och ångest där den böljade fram och tillbaka bland viktskivor och glassburkar med magnesium.

– Kom igen, tio kvar! skrek någon medan en annan slet i chinsstången så ådrorna i pannan höll på att ta sig loss ur ansiktet och ringla i väg över golvet.

Efter en stund tog jag mod till mig och gick bort till klungan. Jag låtsades behöva låna magnesium till händerna.

– Öh, vad gör ni, är det nån tävling eller? Jag kände mig som en sån där farbror som börjar prata med folk som står i kö på busshållplatser.

- Det är genrep inför fitness five.

Fitness five är, tydligen, en tävling där man mäter sin fitness. Man bänkpressar (kroppsvikt), bicepscurlar (halva kroppsvikt), böjer (en och en halv gånger kroppsvikt?), dipsar och chinsar så många gånger man kan.

För att vara med i den här tävlingen verkar man behöva vara väldig stark. Tjejen jag lånade magnesium av, jag tror hon hette Jessica, gjorde drygt 30 dips. En av killarna gjorde över 50. På tävling verkar dom göra 30-40 repetitioner bänkpress med kroppsvikt på stången. Jag klarar kanske....fem?

Synd att tävlingen heter så töntigt bara?