Annons
 

Barnet och träningen

Jag var inte supersportig när jag var liten. Jag började förvisso spela hockey när jag var typ 6 och höll på med det tills tjejer och folköl började bli intressanta när jag började högstadiet. Och i för sig testade jag pingis, fotboll, judo, basket och ridning också. Men jag var aldrig atletisk sådär som killarna som ägde sönder skeppsbrottet på gympan och jag tror inte att jag nånsin tog mig runt Slingan i Ösmo utan att gena genom skogen. Jag började hänga med Ia (Carolina kanske?) och Es (Therese?) i rökrutan i sjuan och på den vägen var det. I många år tyckte jag att det var finare med gå-före-i-kön-på-berns än lära-sig-ledklättra. Men när jag var 23 köpte jag en leatherman. Sen dess har jag prioriterat fysiska ansträngningar och äventyrliga utomhusvistelser.

Som ni kanske fattat har jag en son. Han heter Glenn och är 6 år. Redan när han föddes började jag fantisera om hur han skulle bli NHL-proffs, mma-stjärna, tyngdlyftare, brottare och ninja. Jag tänkte att han skulle kunna repellera från hustak innan han började skolan och klara dom fysiska kraven för Särskilda Skyddsgruppen innan studenten. För när han föddes hade jag ju köpt den där leatermanen och sett ljuset.

Så fort Glenn blev gammal nog fixade vi så han började på fotboll. Som förälder fick man nåt brev från Vasalund och så fick det bli. Man fattade ganska snabbt att fotboll inte var Glenns grej. Ibland på tvåmålet när den där lille pojken i barcelonatröja sprintade mot mål och stänkte upp bollen i krysset drog Glenn med sig två andra pojkar i en lek som gick ut på att man skulle springa allt vad man kunde och sen ramla handlöst på marken. Han slutade med fotboll efter en halv termin.

Jakten på sport gick vidare och vi hittade vi en Brasiliansk Jiu-Jitsu-klubb på roslagsgatan som hade barnkurser. Jag fick genast bilder i huvet av hur glenn chokar ut en 43-årig Diego Sanchez i main event på UFC 210 i Mandalay Bay i Las Vegas. Glenn började och verkade tycka att det var kul ett tag, även om dom andra barnen va större och hade tränat i flera år. Men efter sommarlovet märkte man att han inte var lika peppad längre. Han började säga att han hade ont på olika ställen och satt mest och hängde på träningarna.

Det sorgliga är att Glenn fattade att han gick på BJJ för min skull. Han märkte hur glad och stolt jag var när han tog på sig gin. Och vilket barn vill inte ha en mallig pappa?

Nu har han slutat på BJJ också.

Vi försökte ett tag komma på en ny sport. Vi snackade om basket (för svårt) och fäktning (man måste vara 10). En gång var vi och klättrade, men glenn blev irriterad på greppen (”Jag vill mer klättra på raka väggar”) och när jag frågar om vi ska göra om det säger han att han inte har lust just då.

Så nu går inte Glenn på nån sport, även om han igår sa ”jag är väldigt inne på bowling just nu”.

Jag får helt enkelt inse Glenn måste göra samma resa som jag. Han måste få välja Pokemon och Nintendo DS. Tjejer och folköl. Berns och efterfester. Förhoppningsvis inser han en dag att det är kul med träning. Eller så gör han inte det. Jag är en jävligt mallig pappa hur han än gör.

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar