Barfotalöpningen revisited

Igår la jag alltså vantarna på ett par barfotaskor (vilket är en helt orimlig term om ni frågar mig. Som ett par Kalle Anka-byxor eller alkoholfri öl). Dom heter Merrell och ser lite ut som ett par skor en elektriker bär för att undvika statisk elektricitet.

Med skorna kom en mycket sträng instruktion om löpsteg och träningsdosering från en man som uppgav att han heter Claes. Man (jag?) måste springa med nåt som kallas pose-teknik. Kortfattat kan man säga att det innebär att man ska springa som att man har en lång pinne uppkörd i röven och försöker balansera en bananasplit på huvet utan att spilla. Lite som den lille gulklädde farbrorn i början av Anslagstavlan.

Den otroligt upprätta hållningen gör att man sätter fötterna under sig, istället för framför sig, vilket i sin tur leder till att man landar på främre delen av foten snarare än hälen. Här kan ni se skillnaden på de två olika löpstilarna (jag sätter i hälen, Martin Flinta sätter sätter i bra):

Och det ska tydligen vara mer skonsamt för kroppen och mer ekonomiskt (har inte sett någon skillnad på kontot än, men håller tummarna).

När det gäller dosering är det tydligen otroligt viktigt att man börjar lugnt och eftersom jag tycker det är svintråkigt att springa passar det mig utmärkt. Initialt kan man se på barfotalöpning som ett komplement till skolöpning. Lite som styrketräning för fötterna?

Aja, jag sprang i alla fall typ 1,2 kilometer igår. Det var kul. Jag kommer testa igen typ nu.