icon
icon
Okategoriserad | Publicerad 29 maj 2012 23.22

Att gå/klättra upp på femton walesiska berg

Vi anlände till vandrarhemmet i Pen-y-pass på fredageftermiddagen. Tre glada killar i en hyrd golf. Vid incheckningen frågade mannen i receptionen vad vi skulle göra i Snowdonia.

– 15 peaks, svarade vi.

– Hahahahaha, well we get a lot of crazy people here.

Som jag eventuellt nämnt tidigare var jag, Crampa och James i Wales i helgen för att ta oss an utmaningen 15 peaks, eller Welsh 3000 som den också kallas. Det är femton berg på över 3000 fot (typ tusen meter) i området Snowdonia som ska bestigas på 24 timmar.

För att sätta det lite i perspektiv: det går inte att sätta i ett perspektiv som gör att man förstår hur jobbigt det var.

Vi inkvarterades i en sovsal med 13 bäddar fördelade på sex fläckiga våningssängar och en vanlig med tunga, dammiga täcken. Trots att det var tjugofem grader i skuggan ute var elementen påslagna på max (”i can’t turn them off and the manager is on holiday”). Vi hade bestämt oss för att ge oss av klockan 04.00 nästa morgon, så klockan var inte mer än 20.00 när vi spjärnade upp ett fönster med en stol och kröp till kojs. Jag vaknade 20.30 av att två av våra sovsalskompisar (”kompisar”) började lasta in sin utrustning genom den soldränkta dörröppningen. Sen låg jag där. Jag tror eventuellt att jag sov en liten stund mellan 23.30 och midnatt. Och lite mellan 01.30 och 03.00, med korta avbrott för att titta på klockan och fundera på om jag skulle stänga fönstret där gardinen stod som ett flaxande segel av stormbyarna utanför. Stormbyarna ja. Det blåste något fruktansvärt i Snowdonia i helgen. Men mer om det om en liten stund.

03.00 ringde någons telefon och det var dags att stiga upp. Efter en frukost bestående av brittiska risifrutti (ja, jag tror du kan föreställa dig ungefär hur gott det va) och några bananer packade vi ihop våra grejer och pep ut i mörkret och blåsten. Sen pep vi in igen och letade efter en borttappad telefon i ungefär en halvtimme. När vi äntligen började vandringen upp mot den första toppen var klockan 04.15 och bergen i öster hade fått en rosa kant som sakta växte.

Det första berget, Crib Goch är det mest tekniskt utmanade under 15 peaks. Och med tekniskt utmanade menar jag det läskigaste. På sina ställen klamrar man sig fast med både händer och fötter vid klippväggen och tappar man fästet så dör man. Lite så. Det är skitläskigt om man är ovan, som jag, och ingen match om man van (jag tittar på dig, femtioårig man som hade med sig sin nio åring upp). Och så var det det där med blåsten.

För att man ska förstå hur mycket det blåste i Snowdonia i helgen tror jag att vi behöver gå igenom några grejer man INTE kunde göra under vår vandring (om man inte sökte lä i en bergsskreva):

- Kissa
- Baka en snus
- Läsa karta
- Äta
- Ta av eller på kläder
- Prata

Det kändes som att någon stod med en lövblås stor som söderledstunneln fyra centimeter från ens ansikte. BAAAAAAAAAAAAAAAAAA lät det. Det blåste så mycket att ögonlocken liksom korvade ihop sig över ögonen. Det blåste så mycket att jag tappade fotfästet flera gånger. Det blåste så mycket att vi fick vända på Crib Goch.

Crib Goch är inte bara den första och läskigaste toppen i 15 peaks. Det är också en genväg till topp nummer två och tre. Men man kan gå runt. Och det gjorde vi. När vi kom upp till toppen klockan 07.15 ropade jag åt dom andra att stanna. Jag hade lovat min fru att inte göra något dumdristigt under vandringen i Wales. Och där, då, i blåsten på toppen av Crib Goch kändes det som att jag höll på att göra just det. Det kändes inte bra, utan farligt. Inte kul – dåligt. Så jag sa att jag ville vända. Och det gjorde vi. Med stukad manlighet hasade vi ner längs Crib Goch, bort från den knivskarpa bergskammen som ledde bort mot peak nummer två.

När vi kom ner i dalen var klockan kvart över åtta. Vi hade varit igång i fyra timmar och vi borde ha varit på väg ner från topp nummer tre. Vi var frustrerade, stressade och svettiga. Då var det dags för Jonas, som varit sjuk i veckor inför 15 peaks, att fatta nästa svåra beslut. Han bestämde sig för att kasta in handduken (en såndär i microfiber som man har på vandring som kan packas ihop och bli stor som en fingerborg). Eller nästan. Han sa att vi skulle fortsätta utan honom (dramatisk filmscen) och att han skulle ta topp två själv för att se bege sig tillbaka ner i dalen.

Efter en stunds överläggningar skakade vi tass och jag och James satte iväg i ett ursinnigt tempo. En knapp timme senare stod vi i blåsten på toppen av Snowdon, Wales hösgta berg.

Sen klippte vi peak 3, Garnedd Ugain, av bara farten innan vi kanade på röven ner mot byn Nant Peris. Där hade vi gömt fyra liter vatten kvällen innan. Hällde det i våra vätskeblåsor, käkade en macka, sov en kvart och började vandringen mot peak 4, Elidir Fawr. Klockan var 11.30ish.

Sen. Höll. Vi. På. Så. Peak 5, ganska lätt. Peak 6, hemsk. Peak 7, ok upp, ner vidrigast ever. Och hela tiden vinden BAAAAAAAAAAAAAAAAAA. Om man inte var på läsidan. Då stekte solen TSSSSSSSSSSSSSSSSSS. BAAAAAAAAAAAAAAAAAA. TSSSSSSSSSSSSSSSSSS. BAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA.

Peak 8 heter Tryfan och är brant som fan. Nu började kroppen säga ifrån på riktigt. Knäna värkte som att någon kört in en ogräskratta innanför knäskålarna och försökt slita loss dom. På väg ner var allt jag kunde tänka att jag ville spjälka benen, luta mig framåt och låta gravitationen sköta resten.

När jag haltade ner mot parkeringsplatsen i Ogwen Valley där James farsa och Jonas skulle möta oss med vatten och mat var jag helt, helt, helt, helt säker på att vi skulle bryta. James hade blivit helt tyst. Hans kängor skavde och han grinade illa för varje steg han tog. Jag var slut. Knäna var trasiga. Det kändes som att jag var skinnflådd under fötterna. Jag var hungrig, törstig och vi hade gått i berg i 15 timmar. Men James och jag hade lovat varandra att inte bestämma nåt förrän vi hade ätit.

En lammgryta insvept i en foliefilt senare mådde jag tusen gånger bättre. OBS, inte bra naturligtvis. Jag var ett vrak. Men jag var ett vrak som hade några timmar vandring kvar i mig. Så vi snörde på oss våra dammiga kängor, skakade hand med pappan och Jonas och satte av. Klockan var 20.00 och vi hade ungefär två timmar dagsljus kvar.

På peak 9, Pen yr Ole Wen, hade vi vårt mest magiska ögonblick under dagen. Klättringen upp var lätt men kul. En gigantisk orange sol sänkte sig sakta i atlanten i väster. Berg som färgades röda i väster. Lammgryta i magen. För en stund glömde vi att det var 17 timmar sen vi lämnade vandrarhemmet i Pen-y-pass. Att vi var trasiga och att våra kroppar sa nej. Våra huven sa ja (nej, inte så era sjuka jävlar!) och för första gången sen vi vände på Crib Goch började vi tro att vi faktiskt skulle fixa det.

Men mörkret föll snabbt. Och vinden fortsatte sitt monotona BAAAAAAAAAAAAAAAAAA. James, det gamla proffset, greppade GPSen och började navigera oss genom den svarta natten mot peak 10, 11, 12. Här börjar allt bli ganska suddigt. Men på en av topparna sökte vi skydd mellan några stenar, tog på oss dunjackor och delade på en redbull (partylukt!). Dom två sista topparna var som i en dröm. Vi nästan sprang längs dom gräsklädda sluttningarna. Allt som fanns och var viktigt rymdes i den lilla ljuskäggla som pannlampan kastade på marken. Vi hade sen länge slutat prata med varandra. Nu fanns bara målet.

Vi nådde den femtonde och sista toppen klockan 00.45. Och eftersom man, tydligen, räknar 15 peaks tid från första (07.15) till sista toppen blev vår sluttid 17,5 timmar. Hurra. Kramar. Ta bild.

Tyvärr stod inte bilen på toppen av det sista berget, utan sex-sju kilometer därifrån. BAAAAAAAAAAAAAAAAAA. BAAAAAAAAAAAAAAAAAA. BAAAAAAAAAAAAAAAAAA.

Vi irrade ner i dalen i nordväst och hittade tillslut en gammal väg som jag föreställer mig att män (eller kvinnor!) med herdestavar vandrar fram och tillbaka med sina får. På den gick vi. Jag kunde knappt böja benen och jag tror att jag ett tag somnade gående.  Efter en dryg timme kom vi fram till en  vägbom vi sett när vi parkerade hyrbilen dagen innan. Vi lyste febrilt med våra pannlampor. Där är bilen! Springa-springa-springa. Fuck, det var fårögon som lyste i skenet från våra lampor. Där! Springa-springa-springa. Får igen. Nej, men här måste den va! Får.

Efter en stunds irrletande hittade vi äntligen bilen. Välte in. Satte på radion, som hade junglekväll (original nuttah!) och körde till ett nattöppet mcdonalds. Jag somnade två gånger medan vi väntade på maten i mcdriven.

Foto: Jonas Cramby och jag på instagram.

Gilla oss på facebook

Dela
Annons

20 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons