Annons
 

Amfibiemannen: Simpass med proffs

Jag och min kompis Kaj ska ju springa och simma totalt tre mil mellan Arholma och Lidön i sommar. Det kallas Amfibiemannen och jag är livrädd. Jag kan varken simma eller springa, men here goes nothing.

Josefin Lillhage är en av Sveriges bästa simmare genom tiderna. Hon har simmat i OS för bövelen! Efter cirka 19000 VM- och SM-guld har hon nu lagt badmössan och dom overkligt små glasögonen på hyllan för en karriär som personlig simtränare.

Är det nån som verkligen behöver personlig simträning är det jag. Min simstil kan närmast beskrivas som “vifta så mycket som möjligt med armar och ben och hoppas på det bästa”. Det är tydligen fel. Det gör nämligen att man blir trött och sjunker – två saker man helst bör undvika när man simmar 5,4 kilometer på öppet vatten mellan Arholma och Lidön.

Igår klockan 13.00 träffade jag Josefin på (i?) Eriksdalsbadet för att lära mig…simma. Josefin visade bensparken, en liten rörelse som börjar i vristen. Sparka uppåt inte nedåt. Hämta kraft genom att vrida höften.

– Varsågod, sa Josefin och pekade åt mig att testa.

Nu har jag i och för sig aldrig dansat salsa nykter, men den luddiga bild jag har av vad den latinamerikanska dansen går ut på överensstämmer ganska väl med hur jag kände mig när jag hämtade kraft genom att vrida höften och sparkade mig med små, små rörelser nerför bana 8.

– Bra! Då lägger vi till armtagen och andningen.

Och det var då allt gick åt helvete. Jag har noll koordination på land. I vattnet har jag minuskoordination.

När man crawlar ska armtagen vara mycket bredare än man tror. Man ska väta händerna axelbrett, inte som jag trodde – rakt framför huvudet. Bra så långt, men när man ska göra det samtidigt som man kommer ihåg att inte veva utåt, utan uppåt med armarna, slappna av i hela kroppen, sparka med små rörelser, hämta kraft från höften, vrida upp, andas på var tredje simtag…då sprängs huvudet på den mustaschprydde träningsbloggaren. Ka-booom.

– Börjar du bli trött? frågade Josefin med ett snällt leende medan jag sög in ett fullt andetag av vatten med 1,2 milligram klor per liter, genom näsan.

– Nej, för fan! ljög jag.

Det hade blivit dags att göra uppkörningen, avlägga examensprovet. Jag skulle simma hela längden.

Jag försökte verkligen göra alla sakerna Josefin lärt mig. Slappna av och glida så 50 meter bara blir 50 meter. 50 meter av 5,4 kilometer. Men när mina vattenskrynkliga fingrar slog i kaklet på andra sidan var jag helt slut som simmare. Med en brännande känsla av klor-mot-slemhinna i ansiktet tog jag mig ur bassängen och gick med sänkt huvud mot handduken.

– Man får nöta. Sen lossnar det, så blir det inte alls lika jobbigt! sa Josefin uppmuntrande.

Ja, nöta kommer jag få göra om jag ska ta mig levande mellan Norra Arholma och Södra Lidön i sommar. Och att veta hur själva nötandet ska se ut är väl ett första steg på vägen?

Jag va precis på väg att tacka för mig och sticka ut i duschen (där det senare förövrigt stod en kille och åt en ostmacka – alltså i duschen) när det slog mig att jag hade värsta chansen att simma mot en som varit med i OS!

– Ska vi tävla? hörde jag mig själv säga.

Sagt och gjort.

Jag plaskade förbi 25-metersstrecket när Josefin gick i mål. Hon var ganska exakt dubbelt så snabb som mig över 50 meter. Men ändå! Nu har jag simmat mot en som varit bäst i världen.

MVH

Amfibiemannen

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar