icon
icon
Okategoriserad | Publicerad 22 augusti 2013 20.58

Det är dags

Screen Shot 2013-08-22 at 8.45.21 PM

På lördag har det gått prick två år sedan jag startade bloggen “Stark som en björn, snabb som en örn”. Då låg den på nåt som heter tumblr och det är lite oklart hur många utanför min bekantskapskrets som läste den. Ett par månader senare, i oktober tror jag det va, flyttade jag hit till Cafe.se och åh vad roligt det var. Jag gick skottkärra upp för hammarbybacken och gjorde ambitiösa filmer där jag tränade bakfull (inte farligt!) och sen brottades och parkourade jag med dom andra bloggarna här på sajten. Jag minns inte om det var första eller andra december som jag gjorde världshistoriens sämst strukturerade adventskalender med olika övningar jag tyckte ni skulle göra. Nångång där fick jag er också att tvinga mig att göra 225 burpees och lyfta 100 kilo 250 gånger.

Det var kul. Vi hade fan kul, hade vi inte? Vi pratade om träning på ett sätt som jag inte hört nån annanstans. Vi kom på att träning inte behöver vara ett måste. Att träning kan vara kul och i princip helt fritt fråm skam och ångest. Vi lyfte tungt och tjafsade om hur viktigt det egentligen är att göra burpees med korrekt teknik. Vi har pratat mat ibland, det har varit bra. Och tillsammans har vi hjälpts åt att förändra livet för 10-15 personer i det vi kallade Nyårsköftet. Det har varit två fantastiska år, även om jag får erkänna att jag varit lite tyst nu på sistone.

Jag vet inte hur det är med er, men jag har lärt mig sjukt mycket på dom här två åren. Och jag har fått massa nya kompisar i er. Det har varit fint. Därför är det med tungt (210 kilo, samma som jag tar i marklyft – vilket sammanträffande!) hjärta jag skriver följande mening:

Kära läsare av bloggen “Stark som en björn, snabb som en örn”, det har blivit dags att säga adjö.

Det kommer antagligen inte som någon överraskning. Jag har varit helt jävla sämst på att blogga den senaste tiden, det är jag den förste att erkänna. Och det har jag naturligtvis ilande dåligt samvete över. Jag har nu i augusti hoppat in i ett projekt som jag tror att vi kommer få anledning att återkomma till. Jag tror ni kommer gilla det, men jag kan tyvärr inte säga vad det är förrän sen. Det äter mycker tid och är en stor anledning till det här uppbrottet. En annan är att jag helt enkelt har tappat energin. Jag vet inte om ni förstår hur mycket kraft det går åt att driva en sån här blogg. Det tar liksom aldrig paus. Och har man redan lite strul med gränserna blir det lätt ganska jobbigt i längden.

Men blä, jag ska inte klaga. Det har varit en ynnest att få förtroendet att skriva här.

Vi kan väl fortsätta prata träning på gymmet, krogen, twitter och instagram sålänge? På gymmet och krogen heter jag Kalle, på twitter @wahlstrom och på instagram @kallewahlstrom.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma det vi hade tillsammans. Jag fattar att för er kommer väl bloggarna, och går. Men för mig fanns bara den här. För mig fanns bara ni och ni gjorde det jävligt bra.

Tack för den här tiden.

Tusen kramar

Er Kalle

Annons
Okategoriserad | Publicerad 2 juli 2013 10.13

I måååååål

20130702-100921.jpg

Vi korsade mållinjen som andra båt kl åtta i morse. Nu ska vi dricka öl, gå på toa och vänta till alla andra båtar gått i mål. Pga krångligt handikappsystem är det först då vi vet hur loppet gått.

Annons
Okategoriserad | Publicerad 1 juli 2013 14.20

Kolla! Vi är den rosa båten längst ner

20130701-141713.jpg

Annons
Okategoriserad | Publicerad 1 juli 2013 11.52

En annan höjdpunkt

I går strax efter 11. Jag har precis vevat så svettat sprutar från mitt ansikte. Mina armar har fyllts med blod och jag känner mig stark. Jag känner mig som en sjöman, som en i gänget. Jag tittar upp på min vevkamrat, får ögonkontakt och frågar sammanbitet ”När går starten?”. Han tittar skeptiskt på mig och svarar ”För typ fem minuter sen.” Jag viker ner huvet och fortsätter veva.

Okategoriserad | Publicerad 1 juli 2013 11.30

Höjdpunkt än så länge

Mitt favoritögonblick hittills under seglingen va nånstans innan Sandhamn. Jag är otroligt kissnödig och ställer mig därför i aktern och knäpper upp byxorna. Plötsligt kommer en motorbåt full av barn in från höger och lägger sig skitnära. Jag försöker ändå uträtta mina behov men får scenskräck. Efter en stund halar jag in och knäpper byxorna. Då slår det mig att barnfamiljen måste tänka att jag bara visade kuken för dom. Aja.

20130701-112638.jpg